Är Kina fascistiskt?
Clausewitz ser Kina som fascistiskt, och jag har funderat ett tag på om jag håller med. Man ser sig ju gärna som en auktoritet på området, efter att ha försökt definiera fascismen här...
Men sanningen är nog att jag inte kan ge något bra svar. Det är svårt att bedöma ett lands politiska system utifrån Kalle Anka-journalistiken i media. Men några saker tror jag att jag kan bidra med. Sammantaget tycker jag nog att mest talar för att Kina inte är fascistiskt.
Regimen använder i och för sig våld som maktmedel, genom tortyr, avrättningar och militärmakt (mot Taiwan, Tibet och delvis Japan, USA). Men de för inte fram våld som den legitima grunden för makt. Framför allt inte i internationella sammanhang, där de starkt förespråkar nationellt självbestämmande (av taktiska skäl förstås, men ändå). Krig och våld tycks inte vara något självändamål, utan medel för att uppnå andra saker.
De tycks inte anse att ett lands framgång mäts i hur många andra länder landet ockuperar och förslavar. (Att de gör det innebär inte i sig att det är målet för politiken)
De tycks inte vara några vidare familjekramare.
De ser gärna kvinnor i produktion utanför hemmet.
De har inte ledarprincipen. Personkulten runt Mao skulle kunna få en att tro det, men det kinesiska ledarskapet har alltid varit mer eller mindre kollektivt. Det finns inte (åtminstone inte efter Mao) någon tanke om att folkviljan inkarneras i en enskild ledare, som i och med det blir ofelbar. Inte ens under Mao rådde fullständigt envälde. Maos styrka hämtade han från allianser. Olika maktcentra rörde sig med eller mot varandra. För att ledaren skulle få igenom sin politik krävdes politiskt fotarbete, det räckte inte att att skicka ut en order utan att först förankra bland dem som var starkast för tillfället. Det är partiet (eller ibland, när vinden blåste åt det hållet, militären) som inkarnerar folkviljan, snarare än enskilda individer.
Om jag har fattat det rätt så finns det inte ett korporativt ekonomiskt system, utan en blandning mellan statlig planering och privat företagande.
De verkar inte ha något emot finanskapitalism.
De betonar snarare stabilitet än handling.
De försöker legitimera sig som en demokrati (felaktigt, förstås, men man är i alla fall inte som fascisterna öppet antidemokratiska).
Tillsammans och var för sig innebär ovanstående punkter att det blir svårt att se Kina som fascistiskt. Men det finns helt klart beröringspunkter också. Symboler och känslor har, precis som i Sovjetunionen, använts flitigt som politisk metod. Parader, medaljer, massmöten (främst kanske under kulturrevolutionen) och emblem är centrala verktyg. En i stora delar osund nationalism verkar också finnas till hands, liksom en aversion mot homosexuella.
Att Kina kan kallas kommunistiskt är för mig obegripligt. Men jag skulle säga att det snarare rör sig om en kapitalistisk diktatur än om fascism.
Intressant
Fascism, Kina, kommunism, ideologier
Men sanningen är nog att jag inte kan ge något bra svar. Det är svårt att bedöma ett lands politiska system utifrån Kalle Anka-journalistiken i media. Men några saker tror jag att jag kan bidra med. Sammantaget tycker jag nog att mest talar för att Kina inte är fascistiskt.
Regimen använder i och för sig våld som maktmedel, genom tortyr, avrättningar och militärmakt (mot Taiwan, Tibet och delvis Japan, USA). Men de för inte fram våld som den legitima grunden för makt. Framför allt inte i internationella sammanhang, där de starkt förespråkar nationellt självbestämmande (av taktiska skäl förstås, men ändå). Krig och våld tycks inte vara något självändamål, utan medel för att uppnå andra saker.
De tycks inte anse att ett lands framgång mäts i hur många andra länder landet ockuperar och förslavar. (Att de gör det innebär inte i sig att det är målet för politiken)
De tycks inte vara några vidare familjekramare.
De ser gärna kvinnor i produktion utanför hemmet.
De har inte ledarprincipen. Personkulten runt Mao skulle kunna få en att tro det, men det kinesiska ledarskapet har alltid varit mer eller mindre kollektivt. Det finns inte (åtminstone inte efter Mao) någon tanke om att folkviljan inkarneras i en enskild ledare, som i och med det blir ofelbar. Inte ens under Mao rådde fullständigt envälde. Maos styrka hämtade han från allianser. Olika maktcentra rörde sig med eller mot varandra. För att ledaren skulle få igenom sin politik krävdes politiskt fotarbete, det räckte inte att att skicka ut en order utan att först förankra bland dem som var starkast för tillfället. Det är partiet (eller ibland, när vinden blåste åt det hållet, militären) som inkarnerar folkviljan, snarare än enskilda individer.
Om jag har fattat det rätt så finns det inte ett korporativt ekonomiskt system, utan en blandning mellan statlig planering och privat företagande.
De verkar inte ha något emot finanskapitalism.
De betonar snarare stabilitet än handling.
De försöker legitimera sig som en demokrati (felaktigt, förstås, men man är i alla fall inte som fascisterna öppet antidemokratiska).
Tillsammans och var för sig innebär ovanstående punkter att det blir svårt att se Kina som fascistiskt. Men det finns helt klart beröringspunkter också. Symboler och känslor har, precis som i Sovjetunionen, använts flitigt som politisk metod. Parader, medaljer, massmöten (främst kanske under kulturrevolutionen) och emblem är centrala verktyg. En i stora delar osund nationalism verkar också finnas till hands, liksom en aversion mot homosexuella.
Att Kina kan kallas kommunistiskt är för mig obegripligt. Men jag skulle säga att det snarare rör sig om en kapitalistisk diktatur än om fascism.
Intressant
Fascism, Kina, kommunism, ideologier
posted by Kristoffer Burstedt at 3:53 em
2 Comments:
Tja!
Du en bra definition av fascism och går man efter den så är Kina inte fascistiskt. Håller med om att många, inklusive jag själv, använder begreppet lite väl slarvigt då och då.
Men. Det som jag och andra vänsterdebattörer är ute efter, om det så rör beskrivningar av Kina eller kriget mot terrorismen är att identifiera tendenser. Det är man, återigen inklusive jag själv, inte alltid så tydlig med.
Det finns fascistoida tendenser i dagens utökning av kontroll över individen i västvärlden och det finns fascistoida tendenser i Kina. Egentligen menar man väl auktoritära tendenser, men eftersom fascismen började på det sättet förra gången det var aktuellt så blir det ett retoriskt sätt att påminna folk om det. Individuella rättigheter som sätts på undantag för den nationella säkerhetens skull är en början på det du beskriver som fullfjädrad fascism.
Men ok, Kina är auktoritärt och Kina är kapitalistiskt. Men Kina är inte fascistiskt med din defintion, agreed.
Ligger mycket i det. Framför allt så finns det inget skydd mot steget till fascism om de demokratiska rättigheterna försvinner.
Och vi ser allt mer aggresiva betoningar av den egna nationens betydelse, i USA och Kina, Ryssland, Iran, Storbritannien och till och med i Sverige. En tydlig positionsförflyttning åt det fascistiska hållet.
Skicka en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
<< Home