HBTQ + feminism = elitens nya hobby?

Ibland blir jag trött på att i varje debatt stå med ett ben på vardera sida. Det ger liksom inga vänner.

Jag känner avsmak inför en designvänster som vill plocka bort klassperspektivet ur vänsterrörelsen och hellre jollrar om den emancipatoriska kraften i att köpa en snygg handväska. De har sjukt fel.

Och jag känner avsmak inför den vänster som tycker att HBTQ-frågor och feminism är ointressanta, interna mikrofrågor för rika innerstadsmänniskor.

(För en snabb uppställning av de olika lagen, se detta inlägg från Ramqvist och läs kommentarerna)

Människors möjligheter bestäms allt mer (inte allt mindre) av deras klassbakgrund. Att bortdefiniera klass som irrelevant och förlegat är för mig inget annat än konservativt. Det är en politik för ett samhälle där människor föds till antingen tjänare eller herrar.

Gammelvänstern å sin sida avfärdar allt utom klass (och kanske catchy latinamerikanska kampsånger) som elitproblem. Eftersom alla bögar och flator bor på södermalm så har det inget med den vanlige knegaren i Degerfors att göra. Eftersom alla feminister är professorer i genusvetenskap så har det inget med undersköterskan i Boden att göra.

Gammelvänsterns politik blir självbevisande. Eftersom arbetarrörelsen inte tar sitt ansvar för att frigöra människor överallt, så söker sig människor som inte passar in (och som inför sig själva orkar stå för det) till de reservat som finns – Södermalm och högskolorna. Och de som inte orkar håller käft och lever sina liv i lögn.

Metallaren som egentligen förälskar sig i män knegar på, gifter sig med en kvinna och skaffar barn. Och super bort sina obehagliga tankar. Kanske lappar han till någon för att lätta på trycket. Kommunalaren som tycker att det är fan att just hon alltid ska göra allt jobb, få stryk och skitlön gifter sig med en man, skaffar barn och blir sjukskriven för utbrändhet.
Så kan vi fortsätta låtsas att allt utom klass bara är intressant för människor som sitter och dricker skitdyr latte på ett överdesignat kafé i närheten av Skånegatan. Medan ofria människor överallt annars får fortsätta vara ofria.



Intressant feminism, HBT, Klass, Vänster

Nä, det blir inte av

Som ni märker så kommer det inga nya inlägg. Det blir inte av de korta tider jag är hemma och vaken. Så jag får väl officiellt meddela att bloggen läggs i vila.

Den får ligga kvar, om jag skulle drabbas av akut skrivlust. Eller bara för att jag vill ha kvar inläggen om någon vilsen själ skulle hitta hit.


Vi ses kanske så småningom.

Fel igen

hade jag. Men jag börjar bli van.

För det första så blev det inte Messing som smög upp bakom alla högstatusnamn och knep partiledarposten. Smög upp gjorde hon (är ändå lite nöjd med tipset så långt), men sen sa hon nej. I och för sig med tydliga signaler om att hon tänker ta fighten nästa gång.

För det andra trodde jag att Mona Sahlins popularitet hörde till det förgångna, och jag har varit gravt skeptisk till att hon skulle kunna leda partiet till några vidare opinions- och valframgångar. Menmen, fel hade jag igen alltså.

Och kanske, kanske kan det bli ganska bra det här ändå. Jag har verkligen varit negativ. Sahlin känns ju inte direkt som någon nystart, snarare som att kastas tio år tillbaka i tiden. Och särskilt tongivande har hon ju inte känts sen skandaltiden. Men å andra sidan - vem mer än Persson har känts tongivande sen dess?

Och kanske har hon en knivskarp agenda som hon bara väntat på att få sätta i verket när hon får chansen?


Aja, förvirrade anteckningar från en som känner att bloggen behöver lite ny text, oavsett kvalitet.

Högerdrygt

Hur länge ska grabsen i regeringen komma undan med att bli dryga och otrevliga när journalister sätter dem under press? Jag menar, som Littorin, Bildt och t o m Snälla Hundvalpen snäser och översittar sig när journalister är dumma med dem, så gjorde inte ens Göran Persson.

Fast jag tror att folk har blivit så vana vid att se dem som schyssta killar att det tar ett tag innan irritationen över deras beteende får fäste.

Men snart så... Moahahaaaa.


Nåväl, hur som helst. Egentligen tänkte jag skriva om att dagar i arbetsmarknadsåtgärder ska börja räknas in i a-kassedagarna. Det kanske värsta förslaget hittills från borgarna. Långtidsarbetslösa kommer alltså att hänvisas till socialbidrag. Och plötsligt ökar vi andelen riktigt fattiga i Sverige med, tja, hur många hundra procent tror ni?

Och med socialbidrag så är vi nere på en fattigdomsnivå som inte är någon skojig lyxfattigdom, vi snackar jävligt lite pengar.

Det nya arbetarpartiet verkar mest sikta in sig på att bygga upp ett ordentligt trasproletariat.

Lever igen!

Det känns lite som att återuppkopplas mot sitt eget blodflöde - vi har nu fått bredband till lägenheten! Så förhoppningsvis blir det lite mer bloggande från mig i framtiden.

Efter helgen kanske det blir mer bloggande

På lördag går flyttlasset! Har varit mycket med det där, och med att börja ta körkort samtidigt. Men när flytten är klar, alla förbannade el-avtal och annan meningslös kvasivalfrihetsskit är fixade, då kanske jag blir lite aktivare här igen. Har några uppslag som jag kanske skriver om framöver (förutom de två bloggutmaningar, från Marta repsektive Clausewitz, som jag fortfarande inte fixat). Bl a:
- Det är något fel på manligheten
- Det är något fel på unga killar
- Bra och dåligt med utvecklingen i Ryssland
- Lägga upp en låt av fabulöst bra Al Green
- Högern kan ju inget! (Kultur, A-kassan, AMS-neddragningar, Arbetslivsinstitutet m.m.)

Vi får se. Men Martas mycket snälla nominering av denna blogg till Årets Politiska Blogg förpliktigar ju liksom.


Må gott så länge

Årets arbetare

Det finns ingen högre titel än arbetare!

HBT- och BDSM-soul?

Ni får ursäkta den något spekulativa rubriken, men den är inte helt off topic.

Jag ramlade på två Bill Withers-covers på Youtube, och de är verkligen riktigt, riktigt bra. Bill Withers, ni vet, med Ain't No Sunshine (when she's gone).

Den första är Who Is He And What Is He To You med Meshell Ndegeocello från -96. Det är den som gett HBT-delen av rubriken. Inte för att den explicit handlar om sådana frågor, utan bara för att en tjej sjunger om svartsjuka gentemot sin flickvän. Spekulativt, som sagt.

Hur som helst. Låten är en av de allra bästa. Det är nog bara Withers som kunde skriva den här typen av långsam, delvis lågmäld funk. Den här gången med en av de mest hotfulla basgångar jag hört. Och Meshell Ndegeocello har definivt en röst att backa upp basen med. Lyssna!




Den andra är Use Me med D'Angelo. BDSM om denna får nog ses som än mer långsökt än HBT om den ovan, men va' f.. Versionen är synnerligen trogen orginalet. Pockande, med en märklig kombination av tillbakalutad sång och lätt studsande sax. Isaac Hayes gjorde för en 30 år sedan en väldigt mycket farligare version, och Withers orginal får väl ses som lite vassare än detta. Men trots det så gör D'Angelo ett utmärkt jobb, och kan det få någon att leta upp en Withers-skiva så är det ju värt det.





Intressant
Soul

Pojkar dåliga i skolan - vad är problemet?

Så, det har ännu en gång kommit en "nyhet" (nå, det var ju rätt längesen nu, men er ödmjuke bloggare ligger efter) om att pojkar klarar sig sämre i skolan än vad flickor gör. Problemet sägs vara att pojkar kommer att halka efter. Tora har svårt att ta det problemet på allvar, och Kerstin på Motvallsbloggen skriver intressant om hur det såg likadant ut på 50-talet (och att pojkar därför kvoterades in på läroverken, en kul sak i sig)

Men man närmar sig frågan från fel håll. Tora och Kerstin har rätt i att inget tyder på att pojkar kommer att bli andra klassens medborgare i framtiden. Problemet är ett annat - att pojkar helt enkelt inte lär sig särskilt mycket i skolan. Det är inte (bara) ett individuellt problem för dessa pojkar, det är också ett samhällsproblem.

Ju mindre skolan påverkar pojkarna, desto djupare kommer de att sitta fast i gamla mönster. Nedärvda normer och den nöjeskultur-backlash vi är mitt inne i kommer att dominera deras identitetsskapande mer.

Samma problem följer med uppåt - sämre studieresultat och studieintresse leder till att färre pojkar pluggar på högskolan. Och (de flesta) högskoleutbildningar hjälper en att tänka nytt om sig själv och sin roll i samhället.

Problemet är alltså inte att män kommer att bilda framtidens underklass. Problemet är att män kommer fortsätta återskapa det klass-, genus-, sexualitets- och etnicitetssystem som förtrycker människor idag.


(Sen kan jag ju också bli lite frustrerad över att vissa på allvar anser att det aldrig kan vara synd om pojkar, och aldrig ser diskriminerande system när de riktar sig mot vissa grupper. Jag tror inte att jag är den ende med erfarenhet av att flickor systematiskt gavs högre betyg än likvärdigt presterande pojkar)


Intressant
Skolan

Det negativa med de senaste opinionsmätningarna

Att läsa om opinionsundersökningar har den senaste veckan varit ganska uppmuntrande för en sosse. Men det finns en sak som oroar mig också.

Jag hade trott att Sverigedemokraterna skulle sjunka drastiskt och snabbt. Efter valet har det mesta om dem handlat om kaos och märkligheter. De har inte kunnat besätta mandat, folk som inte har något med dem att göra har blivit invalda genom att skriva sitt eget namn på valsedlarna. Folk har grälat på varandra.

Visst kan attacken på deras utbildningsmöte ha hjälpt upp dem en smula. Men jag trodde ändå att vi skulle se en Ny Demokrati-effekt. När partiet avslöjas som uppenbart amatörmässigt och löjeväckande, då borde de sjunka som en sten.

De har tappat, men inte nämnvärt. Det oroar mig.


Intressant
Sverigedemokraterna

Jag veeet - opinionsmätningar är skit

Man ska inte tro dem. Men lite, lite glad måste man få vara ibland också...

Jo, det måste bli en kvinna

Jo, jag vet att jag är en rätt senfärdig bloggare, men wtf, mitt jobb är inte att kommentera vad som står i tidningarna just idag.

Det debatteras om huruvida den nya partiledaren i s måste vara en kvinna, eller om det bara vore önskvärt, eller om man enbart ska se till "kompetens". Nalin Pekgul anser att det är ett oeftergivligt krav att det ska bli en kvinna. Jonas Morian tycker inte det.

Jag håller med Pekgul här, och jag skäms inte ett dugg för att jag så att säga vill kvotera till denna post. Det finns bara tre riksdagspartier som aldrig haft en kvinna högst upp: Moderterna, kd och... sossarna. Inget sällskap man vill synas i...

Men framför allt - blir det inte en kvinna den här gången kommer besvikelsen att bli monumental. Feminister kommer att ge upp partiet helt. Kvinnor utan en utarbetad feministisk analys, men som helt enkelt tänker att vad fan, vi ska väl också vara med, kommer också att se sig om efter andra partier. Kanske v, men lika gärna centern. Dessa kvinnor är en icke föraktlig andel av väljarna, vida många fler än de ideologiskt skolade feministerna.

Det är gravt pinsamt för ett parti som kallar sig feministiskt att gång på gång hoppa över kvinnor när partiledare ska väljas. Nu har vi chansen att visa att vi menar allvar. Om det rådde akut brist på kvinnor i partiet så kanske (säger kanske) det skulle vara en annan sak. Men den situationen befinner vi oss sannerligen inte i.

Det finns både ideologiska och taktiska skäl att välja en kvinna. Det främsta taktiska skälet (förutom väljarflykt) är hur debatten skulle gå om det blev en man. Det första året skulle ungefär samtliga frågor partiet får handla om varför det inte blev en kvinna. S skulle helt tappa initiativet, bara gräva sig djupare ner i den defensiv som förlorade valet.

Vem det ska bli finns det andra som är bättre på att bedöma. Jag vågar satsa en spänn på Ulrika Messing, men vi får väl se.

Bara det blir en kvinna.


Intressant
Socialdemokraterna, Ulrika Messing, partiledare, feminism, Nalin Pekgul

Storbritannien - det är jag!

Man kan göra tester om allt. Här är ett om vilket engelskspråkigt land man är. På samma sida finns massor av andra knäppa grejer.

You Belong in the UK

Blimey!A little proper, a little saucy.You're so witty and charming...No one notices your curry breath

What English Speaking Country Are You?

Fördöm allt de gör!

...verkar vara framtidens politik. Det kunde ju vilket barn som helst begripa att det skulle bli ett himla liv över Anders Borgs förslag om böter i a-kassan. Men förutsägbarhet är inte alltid bra, det här hade ju istället kunnat vara ett tillfälle att motbevisa den allmänna uppfattningen att politik handlar om osakligt käbbel.

För osakliga är precis vad vänsterreaktionerna har varit. Förslaget är alltså att införa ett steg emellan ha a-kassa och inte ha a-kassa. Om du idag inte söker tillräckligt många jobb (godtyckligt bedömt av din arbetsförmedlare) så blir du av med allt. Det finns ingen varningsperiod, ingen tid till bättring. Du är helt beroende av att ha haft turen att träffa en snäll förmedlare.

Nu vill Anders Borg införa ett första, mildare straff. Dagsbot istället för total avstängning. I protesterna låter det som att inget straff finns idag. Det är alltså helt, helt fel. Själv tycker jag att förslaget är rätt bra.


Intressant
arbetslöshet, politik, Anders Borg, moderaterna, a-kassan

Är Kina fascistiskt?

Clausewitz ser Kina som fascistiskt, och jag har funderat ett tag på om jag håller med. Man ser sig ju gärna som en auktoritet på området, efter att ha försökt definiera fascismen här...

Men sanningen är nog att jag inte kan ge något bra svar. Det är svårt att bedöma ett lands politiska system utifrån Kalle Anka-journalistiken i media. Men några saker tror jag att jag kan bidra med. Sammantaget tycker jag nog att mest talar för att Kina inte är fascistiskt.

Regimen använder i och för sig våld som maktmedel, genom tortyr, avrättningar och militärmakt (mot Taiwan, Tibet och delvis Japan, USA). Men de för inte fram våld som den legitima grunden för makt. Framför allt inte i internationella sammanhang, där de starkt förespråkar nationellt självbestämmande (av taktiska skäl förstås, men ändå). Krig och våld tycks inte vara något självändamål, utan medel för att uppnå andra saker.

De tycks inte anse att ett lands framgång mäts i hur många andra länder landet ockuperar och förslavar. (Att de gör det innebär inte i sig att det är målet för politiken)

De tycks inte vara några vidare familjekramare.

De ser gärna kvinnor i produktion utanför hemmet.

De har inte ledarprincipen. Personkulten runt Mao skulle kunna få en att tro det, men det kinesiska ledarskapet har alltid varit mer eller mindre kollektivt. Det finns inte (åtminstone inte efter Mao) någon tanke om att folkviljan inkarneras i en enskild ledare, som i och med det blir ofelbar. Inte ens under Mao rådde fullständigt envälde. Maos styrka hämtade han från allianser. Olika maktcentra rörde sig med eller mot varandra. För att ledaren skulle få igenom sin politik krävdes politiskt fotarbete, det räckte inte att att skicka ut en order utan att först förankra bland dem som var starkast för tillfället. Det är partiet (eller ibland, när vinden blåste åt det hållet, militären) som inkarnerar folkviljan, snarare än enskilda individer.

Om jag har fattat det rätt så finns det inte ett korporativt ekonomiskt system, utan en blandning mellan statlig planering och privat företagande.

De verkar inte ha något emot finanskapitalism.

De betonar snarare stabilitet än handling.

De försöker legitimera sig som en demokrati (felaktigt, förstås, men man är i alla fall inte som fascisterna öppet antidemokratiska).


Tillsammans och var för sig innebär ovanstående punkter att det blir svårt att se Kina som fascistiskt. Men det finns helt klart beröringspunkter också. Symboler och känslor har, precis som i Sovjetunionen, använts flitigt som politisk metod. Parader, medaljer, massmöten (främst kanske under kulturrevolutionen) och emblem är centrala verktyg. En i stora delar osund nationalism verkar också finnas till hands, liksom en aversion mot homosexuella.

Att Kina kan kallas kommunistiskt är för mig obegripligt. Men jag skulle säga att det snarare rör sig om en kapitalistisk diktatur än om fascism.


Intressant
Fascism, Kina, kommunism, ideologier

Om mobbing och en person jag beundrar

Jag läser just nu Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden, den kanske bästa roman jag läst om barns mobbing. Det är tung läsning. Inte litterärt, men känslomässigt. Den tvingar fram minnen av egen ondska och andras.

Den får mig att motvilligt minnas byskolan där jag gick låg- och mellanstadiet. Mobbingen böljade fram och tillbaka, olika offer hämtades ur en pott av utanförstående, olika personer drabbades beroende på vad mobbarna kände för just den perioden. Men i min klass var det också en tjej som var ständigt utsatt. Oavsett grymhetskonjunktur var hon alltid lovligt byte.

Men den får mig också att minnas den enda personen som orkade stå emot. En tjej sprang aldrig med flocken, en tjej valde istället att stå på den mobbades sida, oavsett vem det var. Visade stöd, om än aldrig så litet. Led när någon drabbades, istället för att skratta. Att ha den integriteten redan som barn, det är stort. Jag önskar att jag hade haft det. Jag skäms över att jag inte hade det.

Om jag minns rätt hette hon Marika Arestav, och hon har min oreserverade beundran.


Intressant
Mobbing, mobbning, litteratur

Bostad

Well vänner - ovanligt slött bloggande från mig ett tag, men det har sin förklaring - bostadsjakt i kombination med att Aftonbladets kolumnister fortsätter att ändå säga allt som behöver sägas.

Men ser ni - nu har jag och min flickvän äntligen köpt oss en lägenhet! Och jag är helt enkelt sjukt glad över det just nu. Kontraktet skrevs idag. Och jag går slutgiltigt in i landet av väletablerade, välmående och allmänt gynnade. Fan vet varifrån jag ska lyckas skaka fram nån arbetarcred nu när jag till och med flyttar ifrån Flempan.

Bloggdefinitioner

Ser att glamourprincessan Karolina Lassbo, mest känd för att ha träffat Uppsala studentkårs förre ordförande Ludvig "Ludde" Larsson vid ett tillfälle, protesterar mot att hennes blogg kallas för en modeblogg:

"Det är alltså under 14,5 % av inläggen som på något sätt har med kläder att göra."

Nu väntar vi bara på att Fredrik Federley med motsvarande motivering protesterar mot att hans mingeldagbok kallas för politisk blogg.


Intressant
Karolina Lassbo, Fredrik Federley, bloggar